Fladdrar dom där dammiga gamla fjärillarna i magen till,
bara sådär plötsligt och den där gamla vågen av saknad
återvänder. Varför ska de va så svårt att vara ensammen,
ensammen är bra, då får man bestämma själv och göra
precis som man vill, hur man vill och när man vill. Så varför
klaga?!
Jo, för ibland så är även dom jobbigaste grälen värt besväret
att få vara så där extremt lycklig så som man bara inte kan vara då
man är ensammen.
Jag vill också ha en bestämd sänghalva som man blir bortskuffad
ifrån om man ligger på den. Eller den där bestämda bordsplatsen
som kan vara så grymt viktig. Eller vems kaffekopp som är vems.
(Som man ändå alltid använder ändå när han inte ser)
Eller ha någon att värma sina iskalla händer på när man kommer in
från en promenad. Nån att Kura ihop sej emot när dagen känns
allmänt pissig.
Ja alla dom där småsakerna som betyder såå mycket.

Jag vill också kunna hota med att drämma till nån med kaveln,
som det sägs att vi kärringar ska göra när vi är arga.

Varför ska de vara så svårt för ?!