Jag är så förbannat less, arg och besviken på mej själv, varför sänkte jag min gard?

Poff träffad igen, fullträff, golvad...välkommen till verkligheten när kommer nästa käftsmäll? Kan ingen forma ett lexikon där det står när man ska backa undan och fly för livet, eller en lampa som blinkar när smärtan är nära? Att bli sårad tillhör en del av livet, men livet tillhör inte en del av smärtan. Ord är silver men kroppsspråk är guld, dvs kroppsspråket berättar mer än ord. Hur kan man tolka sånt så fruktansvärt fel?! Eller finns det dom som kommit på hur man utnyttjar kroppsspråket?

Sedan all denna osäkerhet, varför låter man den förstöra så mycket?! För den förstör verkligen allt, ska det vara så svårt att inse att ingen är perfekt, inte ens en själv, och man kommer aldrig kunna bli perfekt hur mycket man än försöker, för då kommer det bara något annat litet "fel" upp. Det är bara acceptera, men just det där med att acceptera är så svårt. För många gånger gör ett faktum ont. Och alla försöker undvika saker som gör ont. Det är naturligt.

Men jag är så äckligt less på att stånga pannan blodig för allt det jag vill ha (helt i onödan oftast), för det slutar ändå bara med en blodig fläck i väggen, jag är less på försöka förstå andra, jag vill att andra ska förstå mej någon gång.

Vad var det hela? En spelplan med pjäser och spelets ledare? Som fia med knuff, man jagar varandra med spänning, men kommer man för nära blir man bortknuffad. Gå tillbaka till gå, där man än en gång får stånga pannan blodig för att få det man vill ha.(oftast är man så trög att man fortsätter hoppas, men hoppet min vän, gör en alltid besviken)
Men det funkar inte så, ingen vill vara en spelpjäs och anpassa sig efter andras regler, men ibland måste man våga ta Changs kortet, och för många sitter det kortet långt in innan man ens vågar fundera på att använda det. Och bli utknuffad när man vågar det gör ont. Det gör så in i helvete ont, och tilliten till andra minskar en snäpp till. Hur många gånger tar det innan man tappar den helt? Tills den är borta med vinden, för när något är borta med vinden så är det verkligen förlorat, för vinden är otämjbar, den går sin egen väg och skiter i hur mycket man än står och bönar och skriker om att få något tillbaka. Då är det för sent.

Always remember nothing is what it seems, do never let your gard down if your not really sure it is worth it! Many times they just gona hurt you´re feelings and walk away.

My heart is marked.

                           


Tyck vad du vill, jusst nu är det så här hjärtat talar till mej. Kan vara fel, kan vara rätt. Döm mej inte, hata mej inte. För det är så här det känns. Fråga om det är nått.                     
Förbannad, lessen och arg