Egentligen borde jag väll sova, men det är mycke som man borde göra
som man inte gör. Som att uppskatta sej själv tillexempel, uppskatta
vad man kan och öva på det man inte kan. Men varför ska de va så jävla
svårt att acceptera att man inte är mer än männsklig? - som har sina fel
och brister och som man i många fall får lära sig att leva med, eller egentligen
få andra att acceptera. Men i vilket fall så kan man inte vara mer än vad
man redan är, och det duger väll? 
Men saker som detta är jävligt lätt att skriva och råda till andra, men har
du tänkt på hur svårt de är att följa sina egna råd? Va en som sa
till mej på fyllan " För att kunna ge andra råd så måste du tro på dem själv först"
ett tecken på att man kan va jääävla eftertänksam trotts att promillehalten
närmar sig deckningsgränsen.

Jag har hamnat i min "tankeperiod" vilket innebär att jag inte är den lyckligaste
människan i ett par sockar jusst nu. Man tänker och omvärderar många saker
i livet, många saker som du trode skulle finnas där förevigt har du nu
märkt att dem tydligt börjat blekna. Och saker man trott ska existera för alltid
gör ont när dom försvinner. Kan vara personer, tankar, hopp och önskningar,
i vilket fall som hellst så gör det ont. Och många gånger vet inte jag vad det
är som gör ondast att förlora.

Vissa saker som du kanske tidigare tagit förgivet att dom finns där har du börjat
upptäcka att visst dom är alltid där, men att även dom behöver näring för att bestå.
Jag har slutat att ta saker för givet (oftast) och jag har upptäckt något som är
väldigt obehagbligt, nämligen min egna reaktion. Rädslan över att personen man
inte längre tar för givet utan verkligen försöker ge näring även har andra att hämta
näring hos, man känner den där hjärtkipande känslan som betyder att man är
rädd för en förlust. Att man inte längre behövs. För är inte det bland de värsta
känslorna som finns? att känna sig meningslös och obehövd. Så ja, jag är
helt enkelt jävligt rädd att bli lämnad kvar. -who is gona save me when you´re gone?

Men sedan när man har börjad omvärdera sig själv och börjar upptäcka saker
som man anser inte alls tillhör sitt "normala" jag. Jag har alltid varit lika tillbakadragen
kännslomässigt, inte nu att ja inte känner känslor, nä tvärt om. Jag har bara
väldigt svårt att visa dom, visa dom som verkligen behöver se. Jag vill så gärna
men jag vågar inte. Feghet? nä- rädsla. För när man visar känslor blir man sårbar
och är man sårbar kan det göra ont. Och ont det har jag haft, mer än en gång.
Vissa gånger har det varit värt det, vissa inte, vissa gånger känner man att ha ont
hade varit värt det, om man bara hade vågat.
Så en sak jag ska försöka ändra på är att inte vara så kännslomässigt rädd,
visst man kan åka på psykiskt stryk men då är det väll egentligen inte värre än
att man får sopa smutset från knäna och ställa sig upp igen och ge fingret åt
personen som fällde en och skrika "ha var det där det bästa du kunde komma me?!"
och sen vända på klacken.

Men som sagt.. nattliga tankar i sikte och det här är inte ens en bråkdel som snurrar
i skallen på mej nu som gör det svårt att hålla sig fast i det verkliga livet.
Men det ger sej väll... får ja hoppas.